Vad har vi lärt oss idag? Jo att man blir inte lyckligare av att trycka i sig jordnötscupcakes och massa choklad. Tvärtom - du får ångest och de dumma tankarna om hetsätningen kryper på och man mår dåligt. 
Varför är jag det ända hindret och den ända fienden som står ivägen för mitt eget mål? Jag vill vara lycklig i min egen kropp och kunna stå där i bikini utan att panika över om fettvalkarna ligger på rätt plats så att de inte syns lika mycket eller oroa mig över att min rumpa är för platt. Jag vill kunna njuta av varenda sekund i mitt liv, vara positiv, glad, sprallig och spontan utan att min egen kropp ska kunna hindra mig. Varför stoppar jag mig själv hela tiden, när det är allt jag själv drömmer om? Nae, det måste verkligen komma till sin slutpunkt. Jag vill inte vara den personen som folk tar fula bilder av och skrattar åt över att man råkar ha en liten dubbelhaka, eller vara den som måste sträcka på sig längst för att inte känna sig som en liten bredaxlad potatis bredvid sina kompisar. För det är vad jag är och alltid varit. Den där ''stora'' kompisen. Den de andra tjejerna gömmer sig bakom, eller den som andra kommer och ber om hjälp hos om de behöver öppna något, bara för att jag är större och ser starkare och manligare ut. Vad är det för jävla bullshit? Jag har också lärt mig att du är verkligen vad du äter. Jag mår otroligt dåligt när jag ätit mat som inte är naturligt eller om jag ätit massa onödigt skräp. Äter jag skräp, känner jag mig som skräp. Är det verkligen värt att behöva lida med dåligt samvete i två - tre dagar bara för att få njuta av en chokladkaka vars smak du bara bär på läpparna i två minuter? Svar: nej.

 

Sen har jag lärt mig att D är en knepig typ, som ljuger bättre än delfinerna simmar. Han säger att han prioriterar mig och vill göra allt för att ha kvar mig som vän. ''När mina vänner frågar om jag kan umgås med dem så säger jag alltid att jag måste kolla med dig först, för jag vill se om du har tid.'' BULL-SHIT. Säger man något sådant så känns det väldigt påmålat och falskt om jag ser honom dagen efter, med en annan tjej, strosandes på gatorna i min egna stad - där han ens inte bor och nästan aldrig besöker. Han är en person som älskar alla människor, som vill vara alla till lags. Han börjar sina uppdrag på samma sätt - hovar in tjejerna, charmar dem, får dem på fall och sen sårar dem. Han skriver och håller på med flera andra tjejer, jag betyder egentligen ingenting för honom. Han är bara en osäker liten filur som vill ha uppmärksamhet och verka annorlunda. Han vill vara min vän för att göra en skillnad i samhället - what even? 

 

Men varför sneglar man mot telefonen så fort den lyser upp, i hopp om att det är han som skrivit något? Är det i hopp om uppmärksamhet från en kille eller bara nåt som kan underhålla en i ens tråkiga vardag? Oavsett vad så borde jag lägga ner nu med detsamma. Han har inte caused me anything else but trouble och jag är värd någon så mycket bättre. 

 

x